Lisa Körner

Jag sitter i soffan med datorskärmen uppfälld framför mig. Som så många gånger förut sitter jag här med en sådan fruktansvärd framtidsångest. Att lilla jag snart tar studenten och ska leva vuxenlivet på riktigt känns så overkligt, så långt borta. Men ändå är det inte ens ett år kvar tills jag står i min studentmössa och är så lycklig tillsammans med mina klasskamrater. Helt sjukt!

Som vanligt sitter jag och klickar mig fram mellan massa olika internetsidor. Vissa om universitet i Sverige, andra om riktiga äventyr utomlands. För kanske är det dem som lockar mest? Kanske vill jag jobba som au pair i USA? Kanske vill jag plugga på ett college någonstans i världen? Eller är det som volontär på ett barnhem i Asien jag sitter om ett år? Den här beslutsångesten är något utav det värsta jag har varit med om.

Ibland önskar jag att det fanns någon som tog alla beslut åt mig. Att jag slapp växa upp och att de vuxna talar om för mig vad jag ska göra. Vore inte allting mycket lättare då? Eller? Det kanske är bättre att ta alla beslut helt själv? Alla dessa tankar gör mig stressad. För inte kan väl lilla jag redan bestämma vad jag vill göra i framtiden? Det går ju bara inte.  

All den här hysterin som just nu går runt bland oss treor gör mig så trött. Den får oss alla på fall. Det är många som inte har någon aning om vad de ska göra om ett år. Det är många som velar. Ena stunden vill de lämna landet, andra stunden kan de inte ens tänka sig att flytta hemifrån. Jag är en av dem. De som inte har någon aning om vart de står om ett år. Det enda jag vet är att jag inte vill stanna kvar här. Jag behöver få uppleva nya saker. Åka ut på mitt eget äventyr. Sen om det är på Lunds universitet eller hos en familj i USA kanske inte är det viktigaste i världen, så länge jag är lycklig.

Jag tänker mycket på det där med att lämna sin familj och sina vänner för att göra något man drömmer om. Är inte det lite själviskt egentligen? Att bara lämna kvar allting och åka. Så känns det i alla fall för mig ibland. Samtidigt så tror jag att jag behöver en nystart. En chans att få se och uppleva saker. Att få hitta mig själv på riktigt.

Men att bara sitta där hemma i soffan och titta på något genom en skärm är ju inte alls samma sak. Hur ska men veta ifall det är så bra som det verkar? Det kanske bara är en fasad, deras ansikte utåt för att locka till sig ungdomar. Hur ska jag kunna veta om det är det jag vill? Bara genom att läsa på en skärm.

Ibland önskar jag att jag hade tänkt på allt det här tidigare. Att jag inte hade gått tre år på gymnasiet innan jag insett att jag kanske skulle ha valt något annat inför min framtid. För att kunna plugga till det jag vill. Det är ju visserligen inte försent att ändra sig. Men det är svårt. Jag är inte den som brukar ha beslutsångest. Snarare tvärtom. Vill jag göra något så gör jag det. Men det här är något helt annat. Något mycket större. Jag vet varken ut eller in.

Att jag imorgon kommer sitta här i soffan med datorskärmen uppfälld är något jag med säkerhet vet. Och även då kommer jag sitta där med ångest upp till öronen. Med samma stress och oro inför framtiden utan att bli det minsta klokare. Men det kanske är så det ska vara? Man kanske behöver ha panik för att det i slutändan ska leda till något bra? Vad vet jag. Jag har ju inte testat ännu.