Lisa Körner

child protection home, amphawa, thailand

Publicerad 2016-03-20 22:13:36 i cph, thailand 2016, resor,

jag har försökt få ihop någon form av sammanfattning av den senaste månaden i flera dagar nu. men hur gör man ens? hur sammanfattar man en sånhär månad så att någon förstår? kan någon som inte varit där ens förstå? jag tror inte det. därför är denhär texten så oerhört svår att skriva. för jag vill så gärna att ni ska förstå. jag vill att ni ska förstå hur barnhemsbarnens vardag ser ut. jag vill att ni ska förstå vad de har gått igenom i sina liv. jag vill att ni ska förstå vilken enorm skillnad man gör som volontär. för det gör man verkligen. bara genom att vara på plats och finnas bland barnen gör skillnad i deras vardag.
 
dessa barnen äger ingenting. vissa av dem har inte några föräldrar eller släktingar alls. vissa har bakgrundshistorier så hemska att man inte orkar höra. men de har ändå haft tur. det måste jag faktiskt säga. de har inte hamnat på gatan. de har tak över huvudet och mat på bordet. de får gå i skolan. de har människor runt omkring sig som älskar dem. det är som ett stort gäng med syskon som tar hand om varandra. som alltid finns för varandra. de har varandra och det är så fint.
 
barnen tog som sagt var hand om varandra och de äldre tjejerna turades om att stanna hemma från skolan för att vara med bebisarna. vissa av tjejerna hade även extra ansvar över en viss bebis. tänk dig själv att vara tolv-tretton år och behöva ha eget ansvar över en ett-tvååring? se till att blöjan byts. att kläderna är någorlunda rena. att barnet får i sig tillräckligt med mat och sover ordentligt. varje dag. det är tufft för någon som bara är barnet själv. men dessa tjejerna är så otroligt duktiga. de hade tagit sig an uppdraget och tog ansvar, över sig själva och över dessa småttingar.
 
måndag till fredag gick barnen i skolan mellan 8.30-16.00. vi åkte med skolbussen till skolan och väl där hade vi två engelskalektioner om dagen. barnen börjar varje skoldag med att sjunga nationalsången uppställda på skolgården tillsammans med rektorn och lärarna. det var inte jätteintressant med engelska enligt de flesta men vi gjore vårt yttersta för att de skulle ha kul samtidigt som de lärde sig något. jag får ändå säga att jag är imponerad över hur pass duktiga vissa av barnen i skolan ändå var. barnen på hemmet har ju turen att ha volontärer att prata engelska med nästan hela tiden, vilket gör att de lär sig snabbare.
i skolan hade barnen uniform. det var olika slags uniformer för olika dagar och de fick knåpa ihop klädsel efter vad de kunde hitta på morgonen. många av de yngres kläder var väldigt trasiga och smutsiga och det fanns sällan skor i rätt storlek. tre-fyraåringarna hade tur ifall de hittade två par skor som inte var 5 storlekar för stora och oftast gick de barfota även till skolan.
 
efter skolan hade barnen sysslor att genomföra innan maten skulle lagas och läxorna läsas. när sysslorna skulle genomföras hade de äldre ett ansvar gentemot de yngre. de skulle se till att de gjorde vad de skulle och hade de inga sysslor fick de snällt sitta och vänta. ifall de inte lyssnade kunde de få sig ett slag av någon av de äldre. det var inte helt ovanligt att de blev petade på eller slagna med någon pinne, vilket kändes så konstigt att se i början. jag ville bara säga till dem hela tiden. men det är så de uppfostrar varandra där och hur mycket man än vill kan man inte ändra på det. vi är så vana vid att plocka upp och trösta ett gråtande barn. att torka tårarna och säga att det bilr bra. men det funkande inte så där. vi volontärer plockade såklart upp småbarnen ifall de var ledsna. vi torkade tårar och kramades i oändligheter. men de äldre barnen blev oftast irrierade och sa till småbarnen att sluta gråta. jag tänker att det handlar om att de inte vet annat. för det är så de själva har blivit uppfostrade vilket är så sorgligt.
 
vi har somsagt kramats i oändligheter. kramats, pussats och sagt "i love you" tusen gånger om varje dag. vi har sjungit prästen lilla kråka och hoppat hopprep. vi har spelat memory och ritat blommor. vi har busat och skrattat och busat ännu mer. vi har spelat basket och haft fredagsmys framför TVn. vi har peppat och uppmuntrat och gjort allt för att egelskalektionerna ska vara en gnutta intressanta. vi har lärt oss thai och levt på ris. de dagar som vattnet har krånglat har vi duschat med hjälp av en tunna och en skopa. vi har hjälpt barnen att bära vatten från floden till deras duschar så att de åtminstone ska kunna bli lite renare än förut.
 
det konstigaste av allt är att detta har känts helt naturligt. det har varit så lätt att anpassa sig till det thailändska bylivet. att inte ha rinnande vatten i kranen har blivit en vana. något som annars är så självklart. för dessa barnen är allt dethär deras vardag. de vet inget annat. och de är nöjda. de lever och har det bra. de är säkra och det räcker.
och visst är det skönt att vara tillbaka hemma igen. tillbaka till rinnande varmvatten. tillbaka till en mjuk säng. tillbaka till ett kylskåp fyllt utav varierad mat. tillbaka hemma hos familjen. tillbaka hos sånt som jag annars bara tar förgivet. men jag kan ändå inte låta bli att tänka på barnen. på hur de är kvar där. på hur deras liv ser ut idag. på deras vardag. på deras bakgrund. på hur mycket jag saknar dem. jag kan inte riktigt uppskatta att vara hemma på samma sätt som förut. mycket av detdär som var så självklart innan känns bara överflödigt nu.
 
sen jag kom hem har jag kommit på mig själv flera gånger med att bli irriterad på barnen på jobbet när de gnäller över vem som hade en viss leksak först. när de inte får ta ett extra knäckebröd eller när de inte vill sova middag. det är så vardagliga smågrejer som för mig har blivit så uppenbara. mina ögon har öppnats upp på ett annat vis och jag har fått nya perspektiv på så många saker i vardagen. i livet.
 
jag tycker att alla som har möjlighet borde ta chansen att volontärarbeta. det ger så himla mycket. både till en själv och till projektet man väljer att jobba med. jag vet att dessa barn uppskattade att vi var där hos dem. det märktes tydligt på hur glada de blev när vi kom och hur ledsna de blev när vi var tvugna att åka hem igen. och jag vet att jag själv har uppskattat denhär tiden så mycket. jag ångrar inte att jag åkte iväg. tvärtom är jag stolt över att jag gjorde det. jag kommer bära med mig denhär resan och alla dessa fantastiska ungar i resten av mitt liv.
 
och en sak är säker, det är inte sista gången jag besöker amphawa, det kan jag lova.
 

Om

Min profilbild

Lisa, 20 år, bosatt i en liten ort i Småland men har ett hjärta som tillhör Stockholm. Lever för Håkan Hellström, stora te-koppar, mina syskonbarn, musik, att dansa på fullproppade konserter och att resa runt och upptäcka nya platser i världen. Drömmer om framtidens alla äventyr samtidigt som jag försöker få ut det mesta av livet som 20-åring, och jag trivs med det.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela